Idag är det två år sen Ylva föddes. Efter nio månader av ovisshet om vem den där lilla krabaten i min mage var, tittade hon ut och skrek. Oj vad hon skrek. Och vi fick börja lära känna henne. Det är den finaste gåva jag nånsin har fått.
Det har hänt så mycket de senaste 2 åren. Allt har förändrats, utvecklats. Jag har vuxit, Anders har vuxit, vi har lärt känna varandra, oss själva på ett djupare plan. Vi har lärt oss om våra svagheter, våra styrkor. Jag har vågat saker, lärt mig saker som jag aldrig trodde jag skulle kunna.
Ylva. Vår Ylva. Kärlek. Jag har inte ord att beskriva hur mycket hon betyder.
När orden knasar sig 